och så hörde du av dig igen, i den mörka regniga lördagsnatten, du skrev att du trodde att du skymtat mig i dimman på båten. Precis när jag släpar min rödvinsvingliga kropp ner på östra hamngatan och försökte hitta hem så tänker jag att det inte var jag, och jag undrar om du hoppades på att det skulle vara jag, och jag frågar mig själv om jag fortfarande önskar att det vore jag. men jag lämnar smutsen jag drogs i längs kanalen, där du bara log samtidigt som du sa att du varit en idiot, där jag gick ihop och isär. Och du tycks förbli mitt romantiserade mysterium.
- skrivet i Emelies blogg för några år sedan